Det är jobbigt. Riktigt jäkla jobbigt to be honest. Många är väldigt förstående och säger och gör så mycket fint. Åh jag är så glad över mina vänner. ♥

Jag har bara förlorat min farfar och morfar innan det här, och de bodde i Finland så jag kan väl inte säga att vi var sådär supertajta. Klart det gjorde ont när de gick bort och än idag saknar jag dem. Men Joey var liksom min lilla bebis. Jag tog hand om honom, matade honom, såg honom när han var som lyckligast, visste hans absoluta favoritmat och vart han oftast gick när han rymde ur sin hage. Och att ha honom i min famn när han tog sina absolut sista andetag gjorde så ont. Ända innifrån hjärtat ut till fingertopparna. Det gör så fruktansvärt ont.

Jag önskade att jag kunde få stryka min hand över hans kropp en gång till, hålla honom tätt intill mig, pussa honom några fler gånger. Men det enda jag kan göra är att sitta här och minnas den tiden då jag faktiskt kunde det, och han kunde slita sig loss.

Livet måste gå vidare helt enkelt. Han kommer alltid vara saknad, men jag kommer alltid, alltid älska honom och minnas honom precis så som han var. Tjock, glad och med stor aptit.

Hoppas vi ses igen en vacker dag. ♥ Tills dess, ta hand om dig Joey.