Något som gör mig ledsen.
Tanken på alla de bilder jag förlorade. Alla fina sommarbilder, julaftonar, ridläger och gånger jag bara haft riktigt roligt med mina närmaste vänner. Allt bara helt förlorat. Jag skulle vilja kunna visa mina bilder för mina barn och barnbarn när jag blir gammal och berätta historier. Klart jag kommer kunna göra det ändå, men hälften kommer ju inte finnas i bildform, och jag kommer glömma. Tanken på att glömma bort de finaste stunderna i mitt liv skrämmer mig så otroligt mycket.

Något som gör mig glad.
Sommaren. Det börjar bli varmt ute. Jag har en del spännande planer inför sommaren. En av mina bästa vänner kommer hem igen och mot slutet, precis när skolan börjat, då fyller jag 18. Jag har redan en del planer på hur jag vill fira min födelsedag och tanken på det gör mig alldeless pirrig! Åh. Lycka!

Något jag skäms över.
Det är inte ofta jag skäms över mig själv, men något som var riktigt, riktigt pinsamt var nu senast när jag och mamma skulle åka hem från Gran Canaria. Vi stod i kön för att checka in vårt bagage och jag behövde gå på toaletten. Det var en skylt som visade damtoa till vänster, herrtoa till höger. Men dörrarna visade tydligen olika, vilket jag såklart inte såg. Så jag svänge vänster, vilket inte var damtoan. När jag gick ut för att tvätta händerna såg jag en kille gå in på en toalett. Någon som gått fel tänkte jag. Nej, då vred jag lite på mig och såg pissoarerna. Hoppsan tänkte jag och sprang ut. "Någon som gått fel" hörde jag en man säga till sin son när jag skyndade ut. Pinsamt.

Något jag är stolt över.
För några veckor sedan, när Emerich Roth höll föreläsning på min skola. Vi hade fått se en film och han hade pratat lite. Folk i aulan började ställa frågor. Jag satt där på min plats, och plötsligt fick jag för mig att jo men jag har också en fråga att ställa! Jag räckte upp handen och fick en mikrofon. Jag hade aldrig hållt i en mikrofon. Jag sa frågan i mitt huvud flera gånger för att inte glömma den. Händerna skakade, hela kroppen skakade. Mina klasskompisar kunde till och med se hur min scarf skakade, berättade de senare. Plötsligt var det min tur. Jag ställde mig upp. "Hej." ............ Lång paus. Mitt huvud var tomt. Frågan fanns inte kvar längre. Jag stod inför 600 personer och skulle ställa en enkel fråga till en enda person. "Vad fan var det jag skulle säga då!" Fick jag ur mig. Alla skrattade såklart. Men på något sätt kom jag på vad det var jag skulle säga iallafall, och jag fick det sagt. "Förlorade du någonsin hoppet? Trodde du att du skulle överleva?" Var frågan jag ställde, och han gav ett långt och bra svar. Som jag inte minns. Mina vänner fick berätta för mig senare och mina händer skakade okontrollerat i ytterligare 10 minuter efter att jag satt mig ner. Stoltaste minutrarna i mitt liv, lätt.