Det här skrev jag för ett tag sedan, tycker det blev ganska fint. Enjoy.

Första kyssen var som att vinna först pris i ett maratonlopp. Han var priset och hon var vinnaren. Priset stod nu framför ögonen på henne och hon tänkte aldrig släppa taget. Han var det finaste som fanns och hon ville bara att resten av deras liv skulle sätta fart. Men något hände. Priset fick en spricka och sprickan växte sig större och större och till slut gick det sönder. Pojken var ledsen, flickan var ledsen. Såhär skulle det inte bli. ”Jag älskar dig, men jag kan inte älska dig så som du vill att jag ska.” Sa han. Och flickan åkte hem, grät inte en enda tår den kvällen.

Chocken kom senare. På ett matteprov dagen efter. Knölen i magen. Den torra halsen. De svidande ögonen. Hålet i hennes hjärta. Hela kroppen gjorde ont.

Hon skrev ner allt. Varje sekund hon kunde minnas. Varje ord han sagt. Hon sparade alla hans sms, så hon skulle kunna läsa dem när som helst.  Hon ville inte glömma. Hon ville inte gå vidare. Kanske gjorde hon det värre, eller var det lättast för henne såhär?

Flickan grät varje dag, under en lång period. På morgonen när hon åt frukost, inne på skolans låsta toalett, längst bak på bussen, när hon kom hem och på kvällarna när ingen kunde höra. Ingen kunde få se hur svag och trasig hon egentligen var. Så hon åt, trots att hon inte var hungrig. Hon log, fastän tårarna brände bakom ögonen. Hon fortsatte gå även om varje steg var tungt.

Det tog tid att komma över honom. Kanske är hon fortfarande inte över honom. Men hon har åtminstone kommit över saknaden och förhoppningarna över att han ska komma tillbaka.